Flygvapnets PAR-skola

Flygvapnets landningsradar. PAR. Precision Approach Radar

Av Nils Duveborn

 

Pilotens öga på marken.

För PAR-inflygning krävs ingen extrautrustning i flygplanet utan piloten informeras kontinuerligt om flygläge via den ordinarie radioutrustningen. Piloten dirigeras att följa den på radarbilden elektroniskt inlagda glidbanan och inflygningslinjen. Ytterst små avvikelser i flygplanets läge kan avläsas på radarbilden och därmed kan landning genomföras med hög flygsäkerhet även i dåligt väder. Flygledaren ”pratade ner” piloten till landning och populärt kallades PARen för ”pilotens öga på marken”.

 

Flygvapnets allra första radarstation som var transportabel och benämnd Ekoradarstation

Er III B – och avsedd för luftbevakning – användes dock vid vissa flottiljer också som hjälpmedel för inflygning redan från 1945. Den var konstruerad och serietillverkad av Marconi i England.

 

I mitten av 1950-talet inköptes en inflygningsradar till flygflottiljen F 1 i Västerås som bedrev mörkerflygningar med nattjaktsflygplanet J33 Venom och som ställde speciella krav på landningshjälp vid dåligt väder. Landningsmetoden kallades för GCA-landning (Ground Controlled Approach) och utfördes av specialutbildade flygnavigatörer. Radaranläggningen stod placerad vid den norra banänden. Den officiella beteckningen på stationen var CE-71 och var tillverkad av Ekco Works Ltd, Essex, England. Den hade bland annat använts av de allierade styrkorna i Berlin under den så kallade luftbron i slutet av 1940-talet.

 

Denna station var föregångaren till den landningsradar PN 67 som senare tillfördes Flygvapnets flottiljer och som fortfarande används i en modifierad version.

 

Efter att ett principbeslut hade tagits i Flygstaben 1959 att inköpa ett antal landningsradarstationer för operativt bruk gjordes en utvärdering den 4 mars 1960 av sex olika stationer och fabrikat.

Två stationstyper diskuterades mera ingående. Dessa var Gilfillan Quadradar och LFE (Laboratory for Electronics Incorporated, Boston, Massachusetts. USA) AN/TPN-12 som ansågs fylla de tekniska och operativa villkor som ställdes.

 

Den sistnämnda stationen ansågs bäst uppfylla kraven och efter studiebesök i USA och ett utlåtande från USAF, beslöts i oktober 1960 att i en första omgång beställa fem stationer från LFE som fick beteckningen PN-67.

Kostnaden för dessa var lite drygt 100 000 USD styck.

 

Stationerna installerades under perioden april 1961 till februari 1962 på flygflottiljerna F12 Kalmar, F5 Ljungbyhed, F3 Malmslätt, F13 Norrköping och F16 Uppsala och i nämnd ordning.

Den 12 april 1961 – samma dag som den första astronauten Gagarin snurrade runt jorden –

roterade också PAR-stationens antenn för första gången på F12 i Kalmar.

 

De fem stationerna hade hög felfrekvens. Flygförvaltningen krävde att ett antal modifieringar måste göras av LFE om ytterligare inköp skulle ske, vilka också gjordes.

 

I mars 1963 besöktes fabriken i USA igen för att studera den modifierade stationen. Vid samma tillfälle besöktes även Pentagon och representanter för USAF redovisade sina drifterfarenheter av landningsradarn.

Därefter beställdes ytterligare 13 stationer som under januari-oktober installerades vid F2 Flygvapnets skola i Hägernäs, F4 Östersund, F21 Luleå, F15 Söderhamn, F9 Säve,

F18 Tullinge, F17 Ronneby; F10 Ängelholm, F7 Såtenäs, F1 Västerås, F6 Karlsborg,

F11 Nyköping och RFN Vidsel.

 

De modifierade stationerna hade betydligt bättre driftsäkerhet än de först inköpta men samtliga drabbades dock av återkommande störningar bland annat orsakade av kondensproblem i den utomhusmonterade sändtagaren varför ytterligare modifieringar fick göras lokalt.

 

Enligt de ursprungliga planerna skulle en nedtrappning av antalet PAR-stationer ske redan 1977 men Chefen för Flygvapnet uttryckte dessförinnan önskemål om en cirka 10 års drifttidsförlängning på samtliga anläggningar.

 

En utredning visade att stationerna var i gott skick och att inte bedömdes fordra någon genomgripande ombyggnad före 1985 och att de kommande underhållsåtgärderna fram tills dess ansågs rimliga med hänsyn till flygsäkerhetskravet.

 

När även denna tidpunkt närmade sig uppstod frågan om PN-67 efter 25 års tjänst gick att livstidsförlänga ytterligare eller om man skulle göra en dyrbar nyinvestering. Man ansåg då att en ombyggnad av stationen var möjlig och skulle bli ekonomiskt lönsam för Flygvapnet.

Antennsystem och vridbordsteknik var i gott skick. Vad som behövdes var ny och modern elektronik.

Elektroniken blev fullständigt omkonstruerad med halvledarteknik och den första seriemodifierade stationen levererades till F17 i Ronneby i maj 1989 för teknisk och operativ utprovning. Den är fortfarande i drift efter ombyggnaden benämnd PN-671.

 

 

Flygvapnets PAR-skola

 

F 12 Kalmar 1961-1979

F 17 Ronneby 1980 – 2006

Försvarsmaktens tekniska skola FMTS 2006 -

 

Den grundläggande utbildningen i inflygningstjänst med hjälp av landningsradar genomfördes vid den skola som inrättades på F12 i Kalmar.

Torvald ”Tolle” Wellin och Knut Wendel var de två första militära trafikledarna som skaffade sig behörighet för att leda flygplan med denna metod.

De utbildades1961 på Arlanda av Lennart Bohlin på den PAR-station som fanns installerad där för civil PAR-utbildning. De gjorde 300 inflygningar var innan de återvände till Kalmar för att starta utbildning av andra militära trafikledare.

 

Arlanda var vid denna tid fortfarande i uppbyggnadsskedet och hade nästan enbart skoltrafik plus en och annan reguljär DC 8. Flygvapnet ställde flygplan från F16 i Uppsala till förfogande som målflygplan för Tolles och Knuts utbildning.

 

Efter genomgången och godkänd utbildning återvände Tolle och Knut till Kalmar och startade den första militära kursen. Lärare i teknik var Jan-Erik Fahl som därefter undervisade i samtliga kurser i närmare 20 år.

 

Övriga flygledare utöver Knut Wendel som tjänstgjorde som lärare på PAR-kurserna i Kalmar var Lars Ivan Elming, Birger Östling och Bo Sundin

 

Torwald ”Tolle” Wellin tilldelades KSAKs förtjänstplakett i silver 1971, utnämndes 1973 till Riddare av Kungl. Nordstjärneorden och tilldelades vid sin pensionsavgång 1977 Kungl Kalmar flygflottiljs förtjänstplakett i guld för ”utomordentliga insatser vilka utåt befrämjat flottiljens intressen och ökat flottiljens anseende”

 

Torvald Wellin efterträddes 1977 av Nils Duveborn som tjänstgjorde i dubbelbefattning som chef för flygtrafikledningen och PAR-skolan tills den flyttades till F 17 efter F 12:s nedläggning.

 

PAR-skolan på F 12, Kalmar

De två första kurserna startades i april respektive november 1961. De skulle sedan åtföljas av ytterligare 40 utbildningsomgångar i Kalmar som sammanlagt grundutbildade 168 PAR-elever.

 

Chef och lärare:1961-1977 Torvald Wellin

1977-1979 Nils Duveborn

 

Lärare:1961-1966 Knut Wendel

1964-1965 Lars-Ivan Elming

1967-1975 Birger Östling

1977-1979 Bo Sundin

 

Lärare teknik:1961-1979 Jan-Erik Fahl

 

Det utspelades många ”spratt” under dessa utbildningar. Legendariska exempel var exempelvis att det inflygande ekot bestod av två i en rote sammanhållna flygplan helt plötsligt svängde åt var sitt håll under inflygningen, att ”flygplanet” i verkligen var en helikopter som plötsligt stannade upp under sin anflygning eller att en inflygande Lansen ökade farten för att passera banbörjan med tänd efterbrännkammare.

 

Hur förvirrad den utsatte eleven blev kan vi nog alla föreställa oss.

 

Det råder dock ingen som helst tvekan om att PAR-inflygning var ett synnerligen effektivt hjälpmedel vid landning i dåligt väder och många förare kan verifiera att utan hjälp av en kunnig flygledare vid radarskärmen hade landning inte kunnat genomföras.

PAR-skolan på F 17, Ronneby

1979-2006

 

Totalt 21 kurser

76 elever

 

 

Chef:1980-1991 Jan Johansson

1991-1997 Jan-Olof Ågren

1997-2005 Hans-Göran Jensén

2006 Ulf Ingstorp

 

Funktionsansvarig/lärare:

1989-1997 Birger Östling

1997-2005 Jan-Åke Andersson

2005-2006 Marie Hagström

 

Lärare: Conny Gradin

 

Lärare teknik:1980-1983 Jan-Erik Fahl

1984-1989 Bertil Strand

1991-2006 Björn Birgersson

Fredrik Adenholm