Det nya tornet på Torslanda 1969

Det nya tornet på Torslanda 1969

 

Av Hugo Johansson

 

Jag kom till Torslanda som flygledaraspirant i maj 1945. Kriget hade nyss slutat och man förväntade sig att civil flygverksamhet skulle öka snabbt. Då i maj 1945 hade Torslanda endast två reguljära landningar per dag. Det var en ABA DC-3 som landade klockan 08.05 från Malmö för att 08.20 fortsätta till Bromma. På kvällen återkom en DC-3 från Bromma 22.05 och fortsatte 22.20 till Bulltofta. För övrigt bestod flygtrafiken av enstaka målflygningar, militära flygningar och ibland något civilt sportflygplan.

 

Trafiken på Torslanda ökade långsamt och inte förrän i den senare delen av fem-tiotalet märktes någon markant ökning.

Under sextiotalet ökade trafiken ordentligt. Flera reguljära flygbolag började trafikera Torslanda, chartertrafiken kom igång och sportflygverksamheten nästan exploderade. Arbetsplatsen för tornpersonalen var ett torn på stationsbyggnadens framsida. Det var trångt, omodernt och saknade ventilation. Som ansvarig för trafi-ken på Torslanda, såg jag att det gamla tornet inte höll måttet längre. Jag hade underhandskontakt med de makthavande i Stockholm och i början av 1967 gjordes en undersökning om möjligheterna att förbättra för torntjänsten. En gammal trafikledare från Göteborg - Söderbaum - hade efter en tjänstgöring i Australien, återvänt till Sverige och placerats i Stockholm. Han skulle tillsammans med mig undersöka vad som kunde göras åt torntjänsten på Torslanda. Vi undersökte olika lösningar.

 

I det befintliga tornet var det omöjligt att övervaka hela fältytan, för bana 14/32 hade förlängts och banända 14 var inte längre möjlig att se för trafikledarna. Vi hade satt upp Tv-kameror och hade monitorer i tornet. Det gick relativt bra men lösningen var i längden inte acceptabel. Trafiken norrifrån mot tältet var skymd av Snäckeberget alldeles bakom tornet. Höjde man tornet på sin nuvarande plats, om än flera våningar, skulle det ändå vara svårt att bedriva torntjänsten fullt tillfredstäl-lande. Ett alternativ var att bygga ett nytt torn på Karholmen, alltså söder om bansystemet mitt emot terminalen. För torntjänsten skulle detta vara en mycket bra lösning men det skulle medföra en massa marktrafik över huvudbanan 04/22 - därför förkastades det alternativet.

Det tredje alternativet var att bygga ett torn på Snäckeberget. Man blev då visserligen tvungen att anlägga en ny väg och parkeringsplats vid tornet men ur torntjänstsynpunkt skulle det vara en ypperlig lösning. För personalen skulle nackdelen vara att det blev långt till stationsområdet med bl.a. personalmatsalen.

Vi föreslog att tornet skulle byggas på Snäckeberget och efter en tid beslöt "de centrala makthavarna" att godkänna detta förslag.

När jag fick se de första skisserna på det nya tornet blev jag minst sagt överras-kad. Byggnaden hade formen av en rymdkapsel. Sextiotalet var visserligen en tidsperiod då rymdfärderna var nära nog vardagsmat men att bygga ett kontrolltorn som en kapsel! När jag gick igenom ritningarna såg jag att den nedre botten skulle innehålla apparatutrymme, lagerutrymmen och arbetslokaler för det tekniska. På mellanvåningen fanns kontorsutrymmen för trafikledningen, pentry, sovrum, duschrum och toaletter. Från detta våningsplan upp till själva tornutrymmet ledde en relativt kort trappa. Utrymmet i tornet var väl tilltaget och rymde tre arbetsplat-ser.

 

Tornet började byggas i januari 1969 under riktiga vinterförhållanden minusgrader och snö. Grundarbetet var lätt då man hade att röja av och jämna till berget. Underlaget kunde inte vara bättre. I början av april var hela tornbyggnaden färdigbyggd. Nu återstod endast inredningen. Möbler köptes och då vi inte hade någon plats för någon större vilomöbel uppe i tornet, köpte vi en mycket avancerad stol, som vi kunde ställa in i många olika lägen. I den skulle man kunna vila när vi hade nattjänst och var tvungen att stanna uppe i tornet och vänta. I slutet av augusti flyttade jag in i mitt nya kontorsrum och vi trodde att snart skulle själva tornet vara klart till inflyttning. Det blev en liten försening men nionde september skedde flyttningen och fr.o.m. denna dag bedrevs torntjänsten för Torslanda från det nya tornet.

 

Men så kom den 22 september med orkanvindar. Jag som bodde mitt i Göteborg, hörde under natten att det blåste rejält. Inget ovanligt att det blåser i Göteborg men nu lät det kraftigare än vanligt. Under min färd ut till flygplatsen såg och hörde jag att blåsten var värre än vanligt. När jag kom upp i tornet vid 8-tiden, fanns förutom de tre tjänstgörande i tornet, även flygplatsens ingenjör Holmdahl. Det tjöt och pep, rutorna bågnade och skallrade. Holmdahl försökte på alla sätt att få rutorna att inte röra på sig. Det visade sig nu att rutorna inte var fastsatta på ett godkänt sätt. De var endast provisoriskt insatta med stöd av diverse kilar och relativt löst material.

 

Under tiden gjorde en Caravelle en inflygning, men på cirka 50 meters höjd avbröts inflygningen och piloten meddelade att hela hans ruta var täckt, förmodligen av salt och sikten från förarplatsen var i det närmaste noll. De fortsatte istället till sin alternativflygplats. Nu var situationen i tornet kritisk! Vad att göra? Rutorna rörde sig oroväckande, vinden tjöt och i byarna var det orkanstyrka! Jag rådgjorde med Holmdahl och vi korn överens om att det började bli för farligt. Jag gav då besked om att vi måste lämna tornet. När jag var mitt i trappan och hade två man bakom mig, brakade det till och en ruta sprängdes. Lennart Palm som var siste man att lämna, hade just kommit fram till trappan. Han fick skynda sig och klarade sig som tur var utan skador. Jag ringde från mitt rum till Briefing.

På min order sändes det ut att det rådde landningsförbud på Torslanda (d.v.s. flygplatsen var stängd). När vi kom utanför tornet såg vi att flera rutor hade brustit och vinden for nära nog obehindrat igenom tornet.

Vi förflyttade oss nertill det gamla tornet och telepersonalen fick undersöka om vi kunde operera därifrån. Det visade sig att allt var intakt men att den utrustning som fanns i det nya tornet till viss del tagits från det gamla tornet. Elektrikerna kontrollerade elutrustningen och även den var fullt användbar.

 

Vi for upp till nya tornet. En ensam ruta satt fortfarande i sina ramar. Den var på vindsidan. Telekillarna nekade att gå in i tornet så länge den rutan satt kvar. Det enda var att slå ut rutan. Jag bad Göran Svensson, som var med, att ta en lagom tung sten och kasta i rutan. Göran träffade perfekt och rutan splittrades i tusen bitar. Nu kunde vi gå in i tornet. Under tiden som telepersonalen monterade ur sin utrust-ning plockade Göran och jag ihop vår utrustning, pärmar och andra papper som behövdes för att kunna bedriva vårt arbete i det gamla tornet. Jag fick telefon från Stockholm, det var chefen för flygtrafikavdelningarna, trafikdirektör Åkerstedt.

"Vem har utfärdat landningsförbud?"

"Det har jag gjort" svarade jag.

"Du vet väl för h-e att det har ni inte rätt till!" Jag tittar ut genom fönstret och ser förödelsen kring mig.

"Just nu har vi orkanstyrka i vindstötarna, massor av saker flyger omkring papper, plåtsjok och annan bråte. Nu ser jag ett oljefat rulla över bana 04/22"

"Är det så illa?"

"Ja!" luren lades på i Stockholm.

På eftermiddagen hade vi fått allt på plats i vårt gamla torn. Vi provade och allt fungerade. På kvällen, när vinden mojnat, kom trafiken igång i begränsad omfattning.

Det blev många sammanträden, vi beslöt att ställa nya tornet i ordning igen och installera provisoriska rutor. De rutor som blåste ut var specialbeställda, tjocka värmereflekterande glas och mörkare än normalglas. Nu installerades istället vanliga glas. Rutorna gjordes betydligt mindre genom att man delade upp fönstren i mindre delar. Det gav betydligt sämre siktmöjligheter men var ändå acceptabelt. Senare på året kom nya permanenta glasrutor, som monterades mycket noggrant och säkert.

I Torslandatornet arbetade vi sedan utan problem tills vi i början av oktober 1977 flyttade ut till Landvetter. Torslandatornet var en underbar arbetsplats. Alla trivdes och vi kunde övervaka hela fältet samt hela landningsvarvet utan problem. Dessutom var det så fantastiskt att se Hisingsbergen i öster och havet i söder och väster. Att en sommarmorgon komma upp i tornet och se en lågt stående sol belysa bergen och havet var en fantastisk naturupplevelse. Fartyg på väg till eller från Göteborgs hamn gjorde bilden ännu vackrare. Fortfarande står tornbyggnaden på berget och är synlig från långt håll. Det har blivit ett landmärke på Hisingen. Byggnaden är dessutom exteriört oförändrad utan till- och ombyggnader. Utformningen som en "rymdkapsel" gör den ytterligare intressant. Kanske är det möjligt att K-märka byggnaden.